Skotten i Bryssel

Höst. Röda löv på träden som andades. Himlen skulle kommande morgon vara vacker. Molnfri. Fåglar kommer landa på taket. Så långt tänkte han medan vinden tog tag om träden och dom hördes viska. Allt medan mörkret tog vid och beseglade kvällens tablå. Helt gömd bakom en pläd låg han sedan och sov tills morgonen visade sig. Molnfri och vacker.

Han skakade Cola Zero burken innan han kastade den till honom där han låg i soffan fortfarande under pläden. Han öppnade den oaktat all kolsyra som byggs upp ovetandes om att han skakat den. Han blev blöt,

- Varför har du skakat den? frågade han.

Tystnad. Han svarade honom inte först.

- Kul. Sa han till sist.

Himlen var rosa och solens kontur var svart. Om man kikade mot solen märkte man det. Annars inte.

Han borstade damm från fötterna. Obeskrivligt tom. Den 75e dagen.

I hans kommande konvulsion han ännu inte haft. Ska en bild visa sig för honom. Faktum är att det blir hans sista uppdrag. Han hann inte mer än att smaka på Colan och den avslagna kolsyran innan hans mun stängdes krampaktigt. Framförallt fölll han ihop på golvet. Och där låg han. Solen lyste på hans kropp. Fast paralyserad,

Colan rann ut brevid honom. Medan han låg där. Ingen annan tog alls någon notis om skeendet. Det är min allra minst profetiska vision. Tänkte han under konvulsionen. Men icke desto mindre sann. Sannerligen är profetian mer berusande i sin ursprungsform.

Några moln drog in över husen och den rosa solen skiftade färg. Omtöcknad vaknade han så småning om. Utan någon som helst ansats till att vara trogen eller tjänande någon annan makt än den han själv rör över kände han hur han redan när han såg all cola ligga stilla. Med kolsyran nästan helt borta. Det sprakade från något håll.

Fortfarande såg han framför sig det sista han kommer bemöda sig. Han såg inget som han inte redan anade. Problemet är helt nytt, Från tidigare då han obrytt kastat ljus över allt han ansåg vara mäktigare än det. Nu när morgonen visat sig vara precis som han föreställt sig bli till förmiddag. Såg han inte längre något alternativ. Antingen begraver ni mig eller... han kom av sig i sin redan bortkommna gestaltning. Eller så... jag vet inte. Jag skulle hellre vara djupt i havet än att ligga orörlig igen.

Med en perfekt suck drog han pläden över sig och blundade hårt. Förmiddagen blev till middag och eftermiddag. Solens bana avvek inte. Nej något annat var annorlunda idag, Men solen alltjämt den samma. Han låg på golvet ännu. Elektriciteten i honom var svag. Och så ska den förbli vara. Strömlöst till sist. Utan Sverige på kartan.

Lyft upp. Sväng höger. Sparka in och öppna upp fönstret på vid gavel och släpp in den som önskar det. Det blev kväll och radion spelade Abbas låt Under Attack. CNN spelade upp nyheter på TVn. Han hörde bara vad hon sa. Och det var något helt annat än förra veckan. Något annat är annorlunda. Kvällens tidslinje bestod av minuter och sekunder. Obesegrad kommer natten att vara. Är det något annat som är annorlunda? Han frågar sig där han ligger orörlig på golvet. Han kommer bara på ett svar. Men han blundar och säger inget mer. Natten fortlöper och han sover inte.

Morgonen kommer och något annat är annorlunda. Och solens bana är densamma. Träden viskar. Och morgon blir till förmiddag och något annat är annorlunda. Han har rest sig upp och torkat upp all cola. Han har fortfarande en bild kvar att producera. Även om allt tidigare slutat existera. Om du projicerar för världen en sista karta. Är den verkligen skön om Sverige finns kvar?