Wien attack schweden schweigen

Martin låg som i ett töcken, kulturmarxismens långa tentakler syntes långt in i koman- Som en stor bläckfisk eller spindel. Eller som en sprattelgubbe. Inte ens här undkommer vi angreppet på verkligheten. Den rena verkligheten upplevs i koman, skrev Martin i sitt anteckningsblock. Ovetandes att han låg i koma, ovetandes att han svävade i livsfara utanför sjukhuset. Nervgiftet hade förlamat honom och delar av hans kropp. Det rena naturtillståndet är inte kommunism. Inte i Martins koma. Inte någonstans annat än där juden slagit klorna i värden. Martin var en värd för koma-gestalterna att vara i. Ingen souleater hade han träffat. Han var hemma och överallt i världen.

Andrew var på väg, bussen till Berlin, till syndens näste han färdades på motorväg och delade bussen med en skolklass som skulle på bildningsresa. Han avvundades sin egen position och han anade att Martin hade det bra där i sin koma. Han låg säkert och drömde, levde ett  utan den kaotiska samtiden vi för stunden upplever. Andrew var skarp intellektuellt var han skärpt. Hans artistiska förmåga övergick i en sublim längtan tillbaka till det Habsburgska riket riket. Han kunde säga att han längtade dit, varje tänkande människa har en längtan dit. Dom vet bara inte om det, ingen kan förneka det. Vi kommer snart upptäcka attacken på mänskligheten skrek Andrew i bussen, det tog inte lång tid förens två unga tjejer närmade sig honom.

"Varför skriker du?, och varför sitter du i vår special beställda buss till Berlin?"

Andrew såg skräckslagen ut, han hade skrikit rakt ut i bussen en massa om det habsburgska riket. Först tanken som slog honom var en av skräck och en genant. Han svarade inte tjejerna, gav dom ett nyp i armen och sa ge er iväg. Ni är säkert redan förlorade feminister som försöker splittra kärn-familjen och för säkert ett krig mot alla män ni ser. Annat var det på Herrns tid, Herrns glansdagar i slottet det vet ni ingenting om. Och ni vill inte veta...

Tjejerna hade redan sprungit därifrån, fram till en vuxen. Kanske en lärare, som i sin tur sa till chauffören som i sin tur stannade bussen på en avfart och som i sin tur lämnade Andrew med en svårt ansatt mage. Han förstod att hans beteende var oacceptabelt. "Du där, där bak i bussen. Vad fan håller du på med?" Andrew accepterade läget så som det spelat ut sig, han tog sin ryggsäck. Slängde den över ryggen och skrek högt habsburgska riket for life! och lämnade bussen. En av tjejerna han pratat med grät hejdlöst. En annan sa Me too. Ingen förstog Andrew, och Martin låg fortfarande i en djup koma.

Andrew ringde Herrn. Inget svar, han började gå mot en franchise resturang, kanske en McDonalds. Eller något liknande.